Alla kan vara med, ibland.

Det är väl självklart att det finns arbetsuppgifter även åt människor med fibromyalgi, kroniskt utmmattningssyndrom och andra sjukdomar.
Jag håller helt med läkaren som skriver i dagens aftonblad. Det finns tusentals "hål" inom skola, vård, omsorg och andra statliga och kommunala arbetsplatser som skulle kunna bemannas av människor som inte har full arbetskapacitiet. Det måste bli betydligt billigare för stat och kommun att en människa kan jobba en del istället för inte alls.
Dessutom behöver dessa arbeten inte inkräkta på ungdomarnas möjlighet att komma in på arbetsmarknaden. Det behövs människor som bara sitter ned och pratar med långvårdspatienter och i hemtjänsten. Någon vuxen att vända sig till på skolrasten. Någon som kan hjälpa till att sätta i glödlampor eller hänga upp gardiner. Svara i telefon. You name it!
Hur många gånger har man inte retat sig på att dessa tjänster inte finns!
Det behövs inte några höga löner eller bonusar. Ett arbete där det inte krävs absolut närvaro. Är värken eller ångesten för svår kan man ta en paus. Betalt efter arbetad tid med en lön som ligger en bit över sjukbidrag eller vad man nu har för bidrag. I de allra flesta fall hade det blivit väldigt bra. Att kunna känna sig behövd och önskad på arbetsmarknaden är säkert bara det en stor morot för de allra flesta.
Tänk själv hur det hade varit att vilja utföra ett arbete men inte vara önskad för att man råkar ha fått en värk som inte kan diagnosticeras på ett enkelt sätt. Du vet att du har ont men ingen tror dig. Du vet att du vissa dagar känner dig frisk och stark och att du skulle kunna utföra ett bra arbete då men eftersom du inte kan veta i förväg när dessa dagar kommer så blir du klassad som kronisk och får inte arbeta alls. Vilken skitsituation. Det blir bara en nedåtgående spiral.
Nej, öppna upp för dessa människor. Låt dem få en chans att visa att de kan, ibland. Det kommer säkert att visa sig att de kan mer och mer ofta. Att vara önskad och behövd är som sagt en stark drivkraft. Positiva känslor hjälper minst lika bra som mediciner och framförallt mer än att bli undangömd och bortglömd.

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/samhalle/article8492055.ab